En tanke kring människans handling

Imam al-Sadiq (frid vare med honom) återberättade att Profeten (frid vare med honom och hans hushåll) sa: "Den som hävdar att Gud befaller ondska och oanständighet har tillskrivit osanningar om Gud, och den som tror att gott och ont sker utan Guds vilja har uteslutit Gud från sin makt. Den som hävdar att synder kan begås utan Guds tillåtelse, har tillskrivit osanningar om Gud och den som tillskriver osanningar om Gud kommer att kastas in i helvetet" [1]. 

Det finns tre möjligheter vad gäller den verkliga orsaken för människans handlingar:

1. Att den verkliga orsaken är Gud och att människan inte har någon inverkan
2. Att den verkliga orsaken endast är människan själv
3. Att den verkliga orsaken är både Gud och människan

Man kan ha för sig att determinism (möjlighet 1) och fri vilja (möjlighet 2) är negationer och därmed utesluts någon tredje möjlighet vad gäller människans handlingar. För att två saker ska klassas som negationer krävs det att den ena är en existens och att den andra inte är det. Men fallen här – d.v.s. Guds verkande i determinism och människans verkande i fri vilja – är existenser och därmed inte negationer till varandra. Man skulle även kunna utgå ifrån att determinism och fri vilja är två existenser som är komplement till varandra och därmed begränsas människans handlingar till endast dessa två möjligheter. Dock brister detta argument eftersom determinism och fri vilja tillhör komplementen som har en tredje möjlighet, precis som svart och vitt är komplement men det finns även andra färger. Att det skulle finnas en tredje möjlighet till människans handling kan även erhållas från Ahl al-Bayts (frid vare med dem) återberättelser. Märk att den tredje möjligheten inte är en kombination av de två första alternativen, vilket skulle innebära att människan är tvingad till vissa saker och fri i andra och på så sätt utesluter man Gud från både Hans rättvisa och makt. Det vill säga, att acceptera första alternativet leder till att utesluta Gud från sin rättvisa och det andra alternativet resulterar i att uteslut Gud från sin makt, och både dessa saker – rättvisa och makt – tillhör Honom.

Bland de saker som ger en inbillning av determinism är återberättelserna om leran som människan är skapad av. Imam al-Sajjad (frid vare med honom) sa: "Gud den allsmäktige har skapat profeterna från en utvald lera – deras hjärtan och kroppar. Han skapade även troendes hjärtan från denna lera, men kropparna på ett annat sätt. De icke-troende skapade Han från underjordisk lera – deras hjärtan och kroppar. Han blandade den utvalda leran med den underjordiska och av denna blandning föder den troende icke-troende och den icke-troende den troende och det är från denna blandning som den troende gör ont och den icke-troende gör gott. Således längtar troendes hjärtan efter det den skapades av, och icke-troendes hjärtan längtar efter det som denne skapades av". Men i en återberättelse från Imam al-Sadiq (frid vare med honom) framgår det att människans lera är en följd av det som Gud har känt till om skapelsen. Imamen blev tillfrågad: "Så du säger att avkomman till Adam är alla lika i ursprung och de skiljer sig bara genom gudsfruktan". Han (frid vare med honom) svarade: "Ja. Jag har funnit att skapelsens ursprung är lera, fadern är Adam och modern är Eva. De skapades av en enda Gud och de är Hans tjänare. Gud, den allsmäktige, valde bland avkomman till Adam individer vars födelse är ren och vars kroppar är goda och Han bevarade dem i männens länder och kvinnors livmödrar. Från dem frambringade Han profeter och budbärare som är de renaste grenarna av Adam och Gud gjorde det inte på grund av något de gjort [än], utan Gud visste att de skulle lyda, tillbe och inte associera något med Honom. De som erhöll ära från Gud och hög status hos Honom gjorde så genom lydnad. Det är de som har dygd, excellens och ädelhet, och vad gäller resten av människorna så är de likadana, förutom de som har gudsfruktan – för att Han hedrar dem – och de som lyder Honom – för att Han älskar dem – och dem han älskar kommer inte att straffas med elden" [2].

Människan är inte tvingad i sina handlingar, utan tvingad till att göra val – "Vi har visat henne väg, att antingen visa tacksamhet eller att visa otacksamhet och så förneka [Oss]'' [3]. Detta gäller även i vissa situationer där det kan finnas en känsla av determinism – som vid en persons födsel. Det är människan som väljer sina föräldrar (med detta menas inte att man valde sin familj i en värld före denna, känd under benämningarna ‘Alm al-Thar, ‘Alm al-Mithaq eller ‘Alm al-Ashbah som vissa förespråkar, utan att man valde utifrån de handlingar man kommer att göra, annars kan samma frågor som ställs för denna värld ställas där), på så sätt skulle det innebära att förneka Guds rättvisa. Det finns ingen tvekan om att en persons föräldrar och omgivning har en inverkan på om man blir av dem lydiga tjänare eller arroganta syndare, vilket framgår i Koranens verser och i Ahl al-Bayts (frid vare med dem) ord. Gud säger: "Han som ser dig när du reser dig, och din rörelse bland dem som faller ned på sina ansikten i tillbedjan" [4], där Ahl al-Bayt (frid vare med dem) säger att det som menas är att Profeten (frid vare honom och hans hushåll) var i de troendes länder från en profet till en annan [5]. Han (frid vare med honom och hans hushåll) sa: "Jag har fortsatt att överföras från rena länder till rena livmödrar" [6]. Andra exempel är då Imam Ali (frid vare med honom) bad sin bror Aqeel – som hade kunskap om arabernas ättlingar – att hitta honom en fru "med en nobel härkomst, släktskap och mod" för att få en modig son som kommer att vara med Imam Hussein (frid vare med honom) [7]. Ett ytterligare exempel är då Imam Ali (frid vare med honom) överlämnade banern (flaggan) till sin son Muhammad ibn al-Hanafiyyah under slaget vid Jamal. Han sa till honom: "Bär den", men sonen tvivlade och Imamen upprepade: "Bär den". Sonen sa: "Åh den troendes ledare, ser du inte att pilarna faller som regnets droppar?". Imamen tog då baneret och sa: "Du har påverkats av din mors arvsanlag. Slå till som din far gör" [8]. Man ska dock ha i åtanke att släktskapet inte är den enda faktorn som gör en människa rättfärdig och lydig, vilket framgick i återberättelsen om människans lera att en icke-troende kan föda en troende och vice versa, utan släktskap underlättar. Och till den som vill tillhöra de troende "så kommer Vi att underlätta för honom" [9] – det vill säga underlätta för honom rättfärdiga handlingar – och den som vill tillhöra de icke–troende "så kommer Vi att underlätta för honom ondskans väg" [10].

Med förutsättning att aktören är människan och Gud, så är det viktigt att notera att människan beskrivs av sina handlingar – exempelvis en människa som mördar beskrivs som mördare – medan Gud inte beskrivs med människans (negativa) handlingar. Det beror på att Gud befaller goda handlingar och förbjuder onda. Även om Gud befaller något som kan uppfattas som en ond handling, ska inte handlingen tillskrivas Honom. Detta är en del av de rättfärdigas etik, vilket framgår tydligt i berättelsen om mötet mellan profeten Moses (frid vare med honom) och den rättfärdige tjänaren. Den rättfärdige tjänaren tillskrev sig själv viljan vid klargörande av visdomen bakom vanställning av båten, då han sa: "Vad båten beträffar tillhörde den några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet, och jag ville göra åverkan på den" [11]. Vad gäller visdomen bakom dödandet av den unge mannen tillskrev han viljan till sig själv och till Gud, då han sa: "Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem; vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär" [12]. Detta beror på att att döda har en negativ konnotation, medan att få ett nyfött barn uppfattas som något positivt. Och vad gäller uppbyggnad av muren tillskrev den rättfärdige tjänaren viljan enbart till Gud, då han sa: "Och vad muren beträffar tillhörde den två faderlösa ungdomar i byn och under den låg en skatt begraven som var deras egendom. Deras far hade varit en rättrådig man och det var din Herres vilja att de, när de uppnått vuxen ålder, som en nåd från Honom skulle få gräva upp denna skatt" [13]. Alla dessa handlingar genomfördes på Guds befallning, då tjänaren sa: "ingenting av detta har jag gjort av egen drift" [13]. Däremot, så tillskriver de arroganta syndarna det onda till Gud som Djävulen: "Min Herre, eftersom Du har vilselett mig" [14]. 

Det är även värt att nämna att teorin om den verkliga aktören begränsas inte till människans handlingar, men diskussionen sker oftast kring människan eftersom människan kommer att ställas till svars för sina handlingar. "När något gott kommer människorna till del, säger de: "Detta är [en gåva] av Gud"; men när något ont drabbar dem, säger de: "Detta är ditt [verk]." Säg: "Allt är från Gud." Hur är det fatt med dessa människor som knappt förstår [någonting av] det som sker?" [15].

خاطرة حول فعل الإنسان

عن أبي عبد الله عليه السلام قال:⸨قال رسول الله صلى الله عليه وآله: من زعم أنّ الله يأمر بالسوء والفحشاء فقد كذب على الله، ومن زعم أنّ الخير والشر بغير مشيئة الله فقد أخرج الله من سلطانه، ومن زعم أنّ المعاصي بغير قوّة الله فقد كذب على الله، ومن كذب على الله أدخله الله النار⸩. يوجد في فعل الإنسان ثلاث احتمالات:

١. أن يكون الفاعل الحقيقي هو الله ولا مدخلية للإنسان وإنما هو محل الفعل

٢. أن الفاعل الحقيقي هو الإنسان محض

٣. أن الفاعل الحقيقي هو الله والإنسان

قد يتبادر لأحدنا بأن الجبر والتفويض نقيضان، فلا يمكن أن يكون لفعل الإنسان احتمال ثالث، ولكن لكون شيئين نقيضين يلزم أن أحدهما وجودي والآخر عدمي، وكلاهما أمر وجودي – أي فاعلية الله في الجبر وفاعلية الإنسان في التفويض – فالجبر والتفويض ليسا بنقيضين. وإذا تبادر لأحدنا بأنّ الجبر والتفويض أمران وجوديان ولكنهما ضدان وبذلك ينحصر فعل الإنسان في هذين الاحتمالين، فالأمر ليس على هذا الشكل، فالجبر والتفويض من قبيل الضدين الذين لهما ثالث كما أنّ اللون الأسود والأبيض ضدان ولكن توجد ألوان أخرى، ويستفاد هذا من روايات أهل البيت عليهم السلام. وليس الأمر بين الأمرين أنّ الإنسان مجبور على بعض الأمور ومخير في بعض، فيجمع بين الجبر والتفويض من حيث لا يشعر ويخرج بذلك الله من سلطانه وعدله.

وممّا يوهم الجبر هي أخبار طينة المؤمن والكافر الواردة عن أهل البيت عليهم السلام، فعن الإمام علي بن الحسين عليه السلام قال: ⸨إنّ الله عز وجل خلق النبيين من طينة عليين – قلوبهم وأبدانهم. وخلق قلوب المؤمنين من تلك الطينة. وجعل خلق أبدان المؤمنين من دون ذلك، وخلق الكفار من طينة سجين – قلوبهم وأبدانهم. فخلط بين الطينتين، فمن هذا يلد المؤمن الكافر ويلد الكافر المؤمن، ومن هاهنا يصيب المؤمن السيئة، ومن هاهنا يصيب الكافر الحسنة، فقلوب المؤمنين تحن إلى ما خلقوا منه، وقلوب الكافرين تحن إلى ما خلقوا منه. ولكن في رواية عن الإمام الصادق عليه السلام يتضح أنّ طينة الإنسان تابعة لما علمه الله من العبد. سأل عليه السلام: فتقول أن ولد آدم كلهم سواء في الأصل لا يتفاضلون إلا بالتقوى؟ قال عليه السلام: نعم. أني وجدت أصل الخلق التراب، والأب آدم، والأم حواء، خلقهم إله واحد، وهم عبيده، إنّ الله عز وجل اختار من ولد آدم أناسا طهر ميلادهم، وطيب أبدانهم، وحفظهم في أصلاب الرجال وأرحام النساء، أخرج منهم الأنبياء والرسل، فهم أزكى فروع آدم، فعل ذلك لا لأمر استحقوه من الله عز وجل، ولكن علم الله منهم حين ذرأهم أنّهم يطيعونه ويعبدونه ولا يشركون به شيئا، فهؤلاء بالطاعة نالوا من الله الكرامة والمنزلة الرفيعة عنده، وهؤلاء الذين لهم الشرف والفضل والحسب، وساير الناس سواء، إلا من اتقى الله أكرمه، ومن أطاعه أحبه، ومن أحبه لم يعذبه بالنار⸩ [2].

فليس الإنسان مجبورا تكوينيا، إلّا على الاختيار – ⸨إِنَّا هَدَيْناهُ السَّبِيلَ إِمَّا شاكِراً وإِمَّا كَفُوراً⸩ [3]. نعم، الإنسان مجبورا على الاختيار، ولا كما قاله البعض بأنّ الإنسان مفوض إليه في بعض الأمور ومجبورا على بعض، بل الإنسان هو المختار حتى في بعض الأمور التي فيها رائحة الجبر، كالمولد. فالإنسان هو الذي يختار والديه (ليس المقصود أن الإنسان يختار في عالم قبل هذا العالم المعبر عنه بعالم الذر أو عالم الميثاق أو عالم الأشباح لأن من الممكن طرح نفس التساؤلات التي ترد في هذا العالم على ذلك العالم، بل المقصود أن المولد تابع لأفعال الإنسان) – وإلا فيلزم نفي العدل الإلهي. ولا ريب بأنّ مولد الإنسان له مدخلية في كون الإنسان من العباد المطيعين أو من العصاة المتكبرين، فالآيات والروايات واضحة في هذه المسألة، قال الله عز وجل ⸨وتَقَلُّبَكَ فِي السَّاجِدِينَ⸩ [4, 5]، وقال النبي صلى الله عليه وآله: ⸨لم أزل أنقل من أصلاب الطاهرين إلى أرحام الطاهرات⸩ [6]. وقد أوكل أمير المؤمنين عليه السلام أمر زواجه لأخيه عقيل الذي كان عارفا بأنساب العرب ليختار له زوجة من ذوي البيوت والحسب والنسب والشجاعة لكي يصيب منها ولد شجاع لنصرة ولده الحسين عليه السلام [7]، وذكر أنّ أمير المؤمنين عليه السلام دفع يوم الجمل رايته إلى ابنه محمد بن الحنفية، وقد استوت الصفوف، فقال له عليه السلام: ⸨احمل. فتوقف قليلا، فقال له: احمل، فقال: يا أمير المؤمنين، أما ترى السهام كأنها شآبيب المطر! فدفع في صدر، فقال: أدركك عرق من أمك، ثم أخذ الراية فهزها، ثم قال: أطعن بها طعن أبيك تحمد‏⸩ [8]. ولكن النسب ليس هو العامل الوحيد في كون الإنسان صالحا مطيعا، كما تقدم في خبر الطينة بأن الكافر يلد المؤمن وبالعكس، بل النسب هو من عوامل التيسير. فمن أراد أن يكون من المؤمنين ⸨فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْيُسْرى‏⸩ [9] – أي نيسر له الأعمال الصالحة – ومن يريد أن يكون من الكافرين ⸨فَسَنُيَسِّرُهُ لِلْعُسْری⸩ [01].

مع الفرض بأن الفاعل هو الإنسان والله فلا بد من الانتباه بأن الإنسان يوصف بفعله والله لا يوصف بفعل المنسوب للإنسان إذا كان قبيحا، وذلك بسبب أنّ الله أمر بفعل الخيرات ونهى عن القبائح، بل حتى لو أمر بفعل ما يوهم القبح فلا ينسب الفعل له سبحانه، وذلك من خلق الصالحين – كما هو الظاهر في قضية النبي موسى عليه السلام مع العبد الصالح. لقد نسب العبد الصالح الإرادة لنفسه عند تأويل معيب و خرق السفينة حيث قال: ⸨أَمَّا السَّفِينَةُ فَكانَتْ لِمَساكِينَ يَعْمَلُونَ فِي الْبَحْرِ فَأَرَدْتُ أَنْ أَعِيبَها⸩ [11] و نسب الإرادة لنفسه و لله في تأويل قتل الغلام حيث قال: ⸨وَ أَمَّا الْغُلامُ فَكانَ أَبَواهُ مُؤْمِنَيْنِ فَخَشِينا أَنْ يُرْهِقَهُما طُغْياناً وَ كُفْراً ۝ فَأَرَدْنا أَنْ يُبْدِلَهُما رَبُّهُما خَيْراً مِنْهُ زَكاةً وَ أَقْرَبَ رُحْماً⸩ [21] وذلك لأن القتل فيه رائحة القبح والرزق بالمولود أمر ممدوح، وفي إقامة الجدار واستخراج الكنز نسب العبد الصالح الإرادة لله وحده فقال: ⸨وَ أَمَّا الْجِدارُ فَكانَ لِغُلامَيْنِ يَتِيمَيْنِ فِي الْمَدِينَةِ وَ كانَ تَحْتَهُ كَنْزٌ لَهُما وَ كانَ أَبُوهُما صالِحاً فَأَرادَ رَبُّكَ أَنْ يَبْلُغا أَشُدَّهُما وَ يَسْتَخْرِجا كَنزَهُما رَحْمَةً مِنْ رَبِّكَ⸩ [31] و كل هذه الأفعال كانت بأمر من الله لقول العبد ⸨وَ ما فَعَلْتُهُ عَنْ أَمْرِي⸩ [31]. وأمّا العصاة المستكبرين فينسبون القبح لله وإن أمر بخلافه من قبيل الشيطان لقوله ⸨رَبِّ بِما أَغْوَيْتَنِي⸩ [41]. ومن الجدير ذكره أنّ القول بالأمر بين الأمرين لا ينحصر في فعل الإنسان، ولكن كثر الكلام عنه لأنّ للإنسان حساب، ⸨وإِنْ تُصِبْهُمْ حَسَنَةٌ يَقُولُوا هذِهِ مِنْ عِنْدِ اللَّـهِ وإِنْ تُصِبْهُمْ سَيِّئَةٌ يَقُولُوا هذِهِ مِنْ عِنْدِكَ قُلْ كُلٌّ مِنْ عِنْدِ اللَّـهِ فَما لِهؤُلاءِ الْقَوْمِ لا يَكادُونَ يَفْقَهُونَ حَدِيثا⸩ [51].

Källor

[1] Bihar al-Anwar, vol. 5, s. 127

[2] Bihar al-Anwar, vol. 5, s. 239

[3] Koranen (76:3)

[4] Koranen (26:218–219)

[5] Bihar al-Anwar, vol. 15, s. 3

[6] Bihar al-Anwar, vol. 15, s. 118

[7] Al-Anwar al-Alawiyah, s. 443

[8] Sharh Nahj al-Balagha, Ibn Abi al-Hadid, vol. 1, s. 243

[9] Koranen (92:7)

[10] Koranen (92:10)

[11] Koranen (18:79)

[12] Koranen (18:80–81)

[13] Koranen (18:82)

[14] Koranen (15:39)

[15] Koranen (4:78)