“Och Vi skall se på det som de [tror sig] ha åstadkommit och Vi skall förvandla det till stoft som skingras för alla vindar” [1]. Ifall gärningarna som görs till stoft är av de dåliga gärningarna skulle ingen motsätta sig denna dom, men versen specificerar inte naturen av handlingarna och en motsättning uppstår då människan gör en handling vars yttre är bra, men blir till stoft efter döden. Bryter inte detta mot moralen, samt versen “Skulle belöningen för den som gör gott vara annat än gott” [2]?

En punkt som är viktig att nämna är att en handlings värde är kopplad till ens tro och att det som efterfrågas av människan är tron och inte handlingen i sig. Gud den mäktige säger: “Till Honom stiger det goda ordet och de rättfärdiga handlingarna förhöjer den”  [3], dvs handling är inget annat än det som lyfter ‘ordet’. Koran-kommentarer anser att det som menas med ‘ordet’ är ens tro eller själen. Skillnaden i tolkning är ej signifikant (i denna artikel) eftersom tron är kopplad till själen, därmed är resultatet densamma. Andra verser som tyder på att en handlings kärna är tron är versen: “Menar ni kanske att uppgifterna att ge pilgrimerna vatten och att underhålla den heliga Moskén kan jämföras med vad den gör som tror på Gud och den Yttersta dagen och som strävar och kämpar för Guds sak? Dessa ting har inte samma värde inför Gud” [4] och versen “Men de som förnekar sanningen – vad de [tror sig ha] åstadkommit är som en hägring i öknen, som den törstige uppfattar som vatten till dess han når fram och inte finner något vatten” [5]. Ytterligare finns det andra verser som syftar på att en handling kan ha olika belöning. Att gärningens värde ligger i ens tro (som är byggd på kunskap) är tydligt i återberättelserna från Profeten och imamerna (frid vare med dem). I en återberättelse sa Imam al-Sadiq (frid vare med honom): “Belöningen är enligt förnuftet, en man från Israels barn tillbad Gud, den mäktige och ädla, på en grön ö med många träd och klart vatten, då en ängel passerade honom och sa: ’Herre, visa mig belöningen för din tjänare’. Gud, den mäktige och ädla, visade honom tjänarens plats i paradiset, men ängeln tyckte inte att belöningen överensstämde med tjänarens handlingar [och att tjänaren bör vara i en högre position i paradiset]. Gud, uppenbarade då för ängeln att följa tjänare. Ängeln gick fram till tjänaren i form av en människa och tjänaren frågade vem han var? Ängeln sa: ‘Jag är en adorant [tillbedjande man]. Jag blev informerad om din dyrkan, så jag kom hit för att tillbe med dig’. Ängeln var med honom under dagen. På morgonen sa ängeln sa till dyrkaren: ‘Denna plats är behaglig [har en äng]‘, tjänaren sa: ‘Om bara vår Herre hade ett djur… om vår Herre hade en åsna skulle den beta på denna plats, för detta gräs går förlorat’. Ängeln svarade: ‘Din Herre har ingen åsna!’, tjänaren sa: ‘Om han hade en åsna skulle inte sådant gräs gå förlorat!’. Gud, den mäktige och ädla, uppenbarade för ängeln att dyrkaren belönas enligt hans förnuft” [6].

Det vill säga, goda gärningar tyder inte på att ens förnuft eller tro är korrekt, däremot är goda gärningar en naturlig följd av korrekt tro. Imam al-Sadiq (frid vara med honom) tillfrågades: “Vilka handlingar är bäst inför Gud?”. Han svarade: “Den [handling] som Gud inte accepterar något utan den”. Personen frågade om vilken handling det är då svarade Imamen: “Tron på Gud, den som ingen annan är värdig att dyrka förutom Honom, är den högsta handlingen, den ädlaste i rang och den mest fullkomliga man kan nå”. Personen frågade: “Kan du berätta för mig om tron; är det ett uttalande med handling eller ett uttalande utan handling?” Imamen svarade: “Tron är enbart handling och uttalandet är en del av den handlingen” [7] . Det är uppenbart att ens tro är byggt på kunskapen man har, därmed betonas vikten av kunskap och de lärdas status i Ahl al-Bayts återberättelser. Imam al-Baqir (frid vara med honom) sa: “En lärd som drar nytta av sin kunskap är bättre än sjuttio tusen dyrkare” [8]  och Imam al-Sadiq (frid vara med honom) sa: “Människorna är av tre typer: en lärd, en student eller avskum [obetydande]” [9]. Detta är tillräckligt för eftertanke och för att driva människan mot kunskap och lärande. I och för sig, så ligger det i människans natur att dras till kunskap eftersom den kan besvara en del frågor som människans nyfikenhet ställer. Man ska dock inte bortse från att kunskap har konsekvenser. Många har kunskap, men agerar inte i enlighet med den. Gud säger om den lärd som inte agerar utifrån ens kunskap att man “liknas vid åsnan som bär en last av heliga böcker” [10]; och om den som följer sina lustar säger Gud: “Har du sett den som har gjort sin lust till sin gud och som Gud har vilselett, trots hans kunskap?”  [11] – dvs man kan vara vilseledd trots sin kunskap. Imam al-Sadiq (frid vara med honom) sa: “Sjuttio synder förlåts för den okunnige innan en enda synd förlåts för den lärde” [12] och profeten Muhammad (frid vara med honom och hans hushåll) sa: “Folket i helvetet lider av lukten som kommer från en lärd som inte agerat utifrån sin kunskap” [13].

Efter att ha påpekat att värdet av en handling följer kunskap och att kunskapens påföljd är handling, är det kanske lämpligt att nämna något om typen av handling och kunskap man bör sträva efter. Vad gäller handling, så är alla handlingar som Gud befallt – de obligatoriska och de rekommenderade – angelägna, förutsatt att det finns en avsikt av närhet till Gud. Till exempel, att ge allmosa är en av de handlingar som är mycket rekommenderade, men om någon ger allmosa på grund av att hjärtat påverkas av den fattigas situation, har denna handling inte samma vikt ifall det inte finns avsikten som är närhet till Gud. En icke-troende kan utföra samma handling, därutöver göra ett bättre jobb vad gäller hjälpandet av dem behövande, men finner inte belöningen för denna ansträngning i nästa liv. Ifall maten som Imam Ali och Fatima al-Zahra (frid vara med dem) gav den fattige, den faderlöse och fången att äta bara på grund av att hjärtat påverkades, skulle det vara mer sannolikt att föda deras barn. Men avsikten var att söka närhet till Gud – “[och säger:] "Det är för Guds skull vi ger er att äta och vi väntar ingen gengåva och inget tack från er” [14]. Följaktligen, handlingar som har vikt i hinsides livet är de som uppstår från kunskap och har en avsikt att närma sig Gud den Allsmäktige.

Vad gäller kunskap, så är de mest fördelaktiga de religiösa lärorna, eftersom överlägsenheten följer ämnet (exempelvis Gud är viktigare än hästar, därav är kunskapen om Gud överlägsen). Imam al-Sadiq (frid vara med honom) sa: “När Gud önskar något gott för en tjänare, ger Han honom förståelse för religionen” [15]. Ytterligare så är den mest utmärkta av dem religiösa lärorna kunskapen om Gud, som Imam Ali (frid vara med honom) nämnde i en predikan: “Religionens ‘början’ är kunskap om Honom och dess fulländning är att tro på Honom” [16], vilket betyder att det viktigaste inom religionen är kunskap om Gud och fulländningen av det är tron. Natur- och samhällsvetenskap är bra och användbara i denna värld, medan kunskapen om monoteismen är användbar i denna värld och den kommande. Det som menas med “användbar” är inte belöningar som följer kunskap och handlingarna i enlighet med den, utan snarare att man använder den för att utvecklas. Det vill säga, man belönas för kunskap och handling generellt och använder kunskap relaterad till troslära (som monoteism) i det kommande livet för att stiga i rang. Imam Ali (frid vara med honom) sa: “Det sägs till bäraren av Koranen: ‘Läs och stig i graderna och recitera som du brukade göra i denna värld, för ditt hem kommer att vara vid den sista versen du reciterar’” [17]. Påståendet att människan har förmågan att utvecklas efter döden kan förstås från versen “där skall finnas allt det som själarna längtar efter och som är en fröjd för ögat” [18]. Om någon längtar efter att stiga i rang och nå en “plats inför en allsmäktig Konung i sanningens [församling]” [19], kommer man att få det under förutsättning att man har förmågan att längta. Denna förmåga beror på ens kunskap och handlingar i denna värld. På så vis motsäger det inte Profetens (frid vara med honom och hans hushåll) ord: “När människan dör upphör ens handlingar utom från tre källor: Kunskap som gynnar andra, kontinuerlig allmosa och ett rättfärdigt barn som ber för en” [20]. Efter en reflektion kring versen “Och tänk på den Dag då det skall stötas i basunen och då skräcken griper om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona], och då alla i ödmjuk lydnad skall stiga fram inför Honom * Och du skall se bergen, som du trodde vara orörliga, driva förbi liksom molnen driver förbi” [21] skulle man kunna säga att det finns rörelse i livet efter detta – att man kan stiga i rang – och att det är det som menas med att bergen rör sig. Det framgår även att man kan stiga i rang då man ber om Guds frid och välsignelser över profeten och hans familj samt säger “och höj hans [Profetens] grad” i bönen. Detaljerna kring detta ämne lämnas till studier kring återuppståndelsen. 

العلم والعمل

⸨وَقَدِمْنا إِلى‏ ما عَمِلُوا مِنْ عَمَلٍ فَجَعَلْناهُ هَباءً⸩ [1]، فإذا كان العمل الذي جُعل هباء منثورا بعض الأعمال السيئة فلا يعترض على هذا الحكم أحد، ولكن لم تخصص الآية طبيعة الأعمال ومحل التساؤل هو عندما يعمل الإنسان عملا ظاهره حسن فيُجعل هذا العمل هباء منثورا. ألم يخالف هذا القوانين الأخلاقية؟ بل الآية ⸨هَلْ جَزاءُ الْإِحْسانِ إِلَّا الْإِحْسانُ‌⸩ [2]؟

فُطر هذا العالم على أن قيمة العمل مقرون بالاعتقاد، وأن المطلوب هو الاعتقاد وليس العمل بما هو عمل، يقول عز وجل ⸨إِلَيْهِ يَصْعَدُ الْكَلِمُ الطَّيِّبُ وَالْعَمَلُ الصَّالِحُ يَرْفَعُهُ⸩ [3]، فما العمل إلا السلّم للكلم، وذهب المفسرون إلى أن الكلم هو الاعتقاد ويرى بعضهم أن معناه النفس، فالنتيجة لا تتغير بحسب التفسيرين لأن الاعتقاد مقرون بالنفس وقد يرجّح القول بأن الكلم هو الاعتقاد استنادا إلى قوله تعالى ⸨كَلِمَةً طَيِّبَةً كَشَجَرَةٍ طَيِّبَةٍ⸩، وأيضا من الآيات الواضحة التي تشير إلى هذه الحقيقة – أن المطلوب هو الاعتقاد – الآية ⸨أَجَعَلْتُمْ سِقايَةَ الْحاجِّ وَعِمارَةَ الْمَسْجِدِ الْحَرامِ كَمَنْ آمَنَ بِاللَّـهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ وَجاهَدَ فِي سَبِيلِ اللَّـهِ لا يَسْتَوُونَ عِنْدَ اللَّـهِ⸩ [4] والآية ⸨وَالَّذِينَ كَفَرُوا أَعْمالُهُمْ كَسَرابٍ بِقِيعَةٍ يَحْسَبُهُ الظَّمْآنُ ماءً حَتَّى إِذا جاءَهُ لَمْ يَجِدْهُ شَيْئاً⸩ [5] وعدة آيات تشير إلى أن عملا من جهة الظاهر فهو واحد ومن جهة الثواب فيختلف. وعن الإمام الصادق عليه السلام قال: ⸨إن الثواب على قدر العقل، إن رجلا من بني إسرائيل كان يعبد الله عز وجل في جزيرة من جزائر البحر خضراء نضرة كثيرة الشجر طاهرة الماء، وإن ملكا من الملائكة مر به، فقال: يا رب أرني ثواب عبدك هذا، فأراه الله عز وجل ذلك، فاستقله الملك، فأوحى الله عز وجل إليه أن اصحبه فأتاه الملك في صورة إنسي فقال له من أنت؟ قال أنا رجل عابد بلغنا مكانك وعبادتك بهذا المكان فجئت لأعبد معك فكان معه يومه ذلك، فلما أصبح قال له الملك: إن مكانك لنزهة، قال: ليت لربنا بهيمة، فلو كان لربنا حمار لرعيناه في هذا الموضع فإن هذا الحشيش يضيع، فقال له الملك: وما لربك حمار؟ فقال: لو كان له حمار ما كان يضيع مثل هذا الحشيش! فأوحى الله عز وجل إلى الملك إنما أثيبه على قدر عقله⸩ [6]. 

وللاعتقاد السليم علامات خارجية، فقد سُئل أبو عبد الله عليه السلام: ⸨أيها العالم أخبرني أي الأعمال أفضل عند الله؟ قال عليه السلام: ما لا يقبل الله شيئا إلا به، قال: وما هو؟ قال: الإيمان بالله الذي لا إله إلا هو، أعلى الأعمال درجة وأشرفها منزلة وأسناها حظا، قال: ألا تخبرني عن الإيمان، أقََول هو وعمل أم قول بلا عمل؟ فقال: الإيمان عمل كله والقول بعض ذلك العمل⸩ [7]، ولهذه الرواية تكملة يفصل فيها الإمام عليه السلام إيمان كل جارحة. ومن الواضح أن الاعتقاد السليم – أي الإيمان – متوقف على العلم، ولذلك ورد فضل كبير في العلم والعلماء منها عن أبي جعفر عليه السلام قال: ⸨عالم ينتفع بعلمه أفضل من سبعين ألف عابد⸩ [8]، وعن أبي عبد الله عليه السلام قال: ⸨الناس ثلاثة: عالم ومتعلم وغثاء⸩ [9]، وهذا كاف للتأمل ودفع الإنسان للعلم والتعلم. وقد أصبح ديدن بعض الناس أن يركزوا كل التركيز على العلم، وذلك لحب الإنسان للعلم لأنه يكشف عن بعض الحقائق التي تطلبه فضولية الإنسان، ويغفلون عن أن للعلم تبعات. فالكثير عنده علم ولكن لا يعمل بذلك العلم، قال الله عز وجل عن العالم غير العامل ⸨كَمَثَلِ الْحِمارِ يَحْمِلُ أَسْفاراً⸩ [01] وقال عمن إتبع هواه ⸨أَفَرَأَيْتَ مَنِ اتَّخَذَ إِلهَهُ هَواهُ وَأَضَلَّهُ اللَّهُ عَلى‏ عِلْمٍ⸩ [11]، فهو عالم مضل. وعن أبي عبد الله عليه السلام قال: ⸨يغفر للجاهل سبعون ذنبا قبل أن يغفر للعالم ذنب واحد⸩ [21]، وعن رسول الله صلى الله عليه وآله قال: ⸨إن أهل النار ليتأذون من ريح العالم التارك لعلمه، وإن أشد أهل النار ندامة وحسرة رجل دعا عبدا إلى الله فاستجاب له وقبل منه، فأطاع الله فأدخله الله الجنة، وأدخل الداعي النار بترك علمه واتباعه الهوى وطول الأمل، أما اتباع الهوى فيصد عن الحق، وطول الأمل ينسي الآخرة⸩ [31]. 

بعد الإشارة بأن قيمة العمل يتبع العلم وثمرة العلم هو العمل فلا بأس بذكر شيء عن نوع العمل والعلم. من ناحية العمل فكل الأعمال التي أمر الله بها – الواجبة والمستحبة – فهي مطلوبة مع الشرط نية القربة؛ فمثلا، التصدق على الفقراء من الأعمال التي وردت فيها فضل كبير، ولكن لو نشأ تصدق أحدنا من تأثر القلب بحال الفقير فليس لهذا العمل وزن يعتد به، فالكافر يعمل نفس العمل بل قد يبذل مجهودا أضعاف المؤمن فيما يتعلق في التبرعات ومساعدة المساكين وقد لا يجد أثر ذلك المجهود في الآخرة، ولو كان إطعام أمير المؤمنين وفاطمة الزهراء عليهما السلام المسكين واليتيم والأسير ناشئ من تأثر القلب لكان الأرجح إطعام بنيهم، ولكن كان المراد من الاطعام القربة لله ⸨إِنَّما نُطْعِمُكُمْ لِوَجْهِ اللَّـهِ⸩ [41]، فالأعمال التي لها وزن في الآخرة هي الأعمال الناشئة عن علم ونيتها القربة لله عز وجل. 

أما العلوم، فأفضلها هي العلوم الدينية لأن الأفضلية تتبع موضوع العلم، وعن أبي عبد الله عليه السلام قال: ⸨إذا أراد الله بعبد خيرا فقهه في الدين⸩ [51]، وأفضل العلوم الدينية هو علم معرفة الله لقول أمير المؤمنين عليه السلام ⸨أول الدين معرفته، وكمال معرفته التصديق به⸩ [61]، أي أهم شيء في الدين هو معرفة الله وكمال ذلك هو الإيمان. فالعلوم الطبيعية والاجتماعية جيدة ويستفاد منها في دار الدنيا، وعلم التوحيد يستفاد منه في الدنيا والآخرة، والمقصود من يستفاد ليس الثواب الذي يترتب على العلم والعمل به بل استخدامه؛ أي أننا نثاب على العلوم عامة ونستخدم العلوم الإلهية في الآخرة للترقي منحصرا، فعن الإمام علي عليه السلام قال: ⸨يقال لصاحب القرآن اقرأ وارق ورتل كما كنت ترتل في الدنيا فإن منزلك عند آخر آية تقرأها⸩ [71]، والقول بأن للإنسان قدرة على أن يتكامل بعد الموت قد يستفاد من الآية ⸨فِيها ما تَشْتَهِيهِ الْأَنْفُسُ وَ تَلَذُّ الْأَعْيُنُ⸩ [81]، فاذا اشتهى المرء التكامل للوصول إلى ⸨مَقْعَدِ صِدْقٍ عِنْدَ مَلِيكٍ مُقْتَدِرٍ⸩ [91] أو إلى جنات عدن فله ذلك، بشرط أن يكون له القدرة على الاشتهاء، وذلك يترتب على علمه وعمله في دار الدنيا، وعلى هذا الفهم لا يتعارض مع قول النبي صلى الله عليه وآله: ⸨إذا مات الإنسان انقطع عمله إلا من ثلاث: علم ينتفع به، أو صدقة تجري له، أو ولد صالح يدعو له⸩ [02]. وقد يُفهم من الآية ⸨وَ يَوْمَ يُنْفَخُ فِي الصُّورِ فَفَزِعَ مَنْ فِي السَّماواتِ وَ مَنْ فِي الْأَرْضِ إِلاَّ مَنْ شاءَ اللَّهُ وَ كُلٌّ أَتَوْهُ داخِرِينَ * وَ تَرَى الْجِبالَ تَحْسَبُها جامِدَةً وَ هِيَ تَمُرُّ مَرَّ السَّحابِ صُنْعَ اللَّـهِ الَّذِي أَتْقَنَ كُلَّ شَيْ‏ءٍ إِنَّهُ خَبِيرٌ بِما تَفْعَلُونَ⸩ [12]، هذا المعنى – أي أن توجد حركة في تلك النشأة -، ولذلك نصلي على النبي وآله ونقول "وارفع درجته"، وتفصيل ذلك يرجع إلى أبحاث المعاد. 

Källor

[1] Koranen 25:23 

[2] Koranen 55:60 

[3] Koranen 35:10 

[4] Koranen 9:19 

[5] Koranen 25:39 

[6] Al-Kafi, vol. 1, s. 12

[7] Al-Kafi, vol. 2, s. 33-34

[8] Bihar al-Anwar, vol. 2, s.19

[9] Al-Kafi, vol. 1, s. 34

[10] Koranen 62:5 

[11] Koranen 45:23 

[12] Al-Kafi, vol. 1, s. 47

[13] Al-Kafi, vol. 1, s. 44

[14] Koranen 76:9

[15] Al-Kafi, vol. 1, s. 32

[16] Bihar al-Anwar, vol. 54, s. 176

[17] Mizan al-Hikmah, vol. 3, s. 2521

[18] Koranen 43:71 

[19] Koranen 54:55 

[20] Bihar al-Anwar, vol. 2, s. 22

[21] Koranen 27:87-88