"Jag är den som har arbetat och slitit. Jag är den som har studerat och kämpat under sömnlösa nätter. Jag är den som…!". Många människor använder likartade fraser; vad är orsaken till dessa ord? Dessa uttryck kan antyda att man förtjänar gott på grund av arbetet eller energin man har lagt ner eller kanske syftet är att man vill belysa ens goda egenskaper. Ytterligare anledningar kan vara att söka människors kärlek - det vill säga hyckleri (det som kallas för riyaa) - eller det kan vara resultatet av arrogans eller stolthet. Dessa anledningar kan erhållas från verserna: “Han [Qaarun] svarade: ‘Det [jag äger] har jag fått tack vare mina kunskaper [och min klokhet].’”  [1], “Och Farao lät utfärda ett upprop till sitt folk [och sade]: "Mitt folk! Har jag inte herraväldet över Egyptens [land]? Se allt detta flodvatten som flyter fram under min fot! Inser ni inte [att det är jag som är er herre]” [2] , “[Gud] sade: ’Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?’ [Iblees] svarade: ‘Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld, men honom skapade Du av lera.’”[3]. Men vi finner i flera verser om profeterna och bland orden från imamerna (frid vare med dem) att de säger “Jag” för att framhäva sina goda egenskaper och kunskap. I Koranen finner man bland annat att profeten Jakob har sagt: “Sa jag er inte att Gud har låtit mig veta något som ni inte vet?” [4], och profeten Josef har sagt: “Anförtro mig tillsynen över landets förrådshus; jag kommer att vara en god och kunnig förvaltare.” [5]. Och bland återberättelser finner man exempelvis Imam al-Baqirs ord: “Genom oss [Ahl al-Bayt] tillbes Gud, genom oss får man kännedom om Gud och genom oss förstår människor Guds enighet” [6]. Dessa uttryck - där profeter eller imamerna betonar deras kunskap eller status - kan förklaras med hänvisning till versen “Men berätta [för alla] om din Herres välgärningar!” [7]. Det kan vara lämpligt att nämna att frasen: “Jag söker skydd hos Gud från ordet ‘Jag’” tros ha sagts av Mu'awiya som svar på Imam Alis (frid vare med honom) predikan där Imamen framhäver sina egenskaper.

Vad man syftar på vid användningen av ordet “Jag” kan skilja från person till en annan, beroende på personens status. Exempelvis då Profeten (frid vare med honom och hans hushåll) säger “Jag”, vänder han sig till Gud den Upphöjde - “Säg: Jag kan inte uppnå förmåner för mig själv eller avvärja ett ont [som hotar mig] - ingenting [händer mig] utom det som Gud vill.” [8] - vilket kan erhållas från versen ”Men det var inte ni som dödade [era fiender]; nej, det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du [Muhammad] kastade [ditt spjut], var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade det.” [9], eftersom versen berättar att Profeten kastade (“...då du kastade”) och nämnde inte att de som var med honom dödade. Detta kan förtydligas med att Profeten är nära Gud: “därefter närmade han sig till dess han stod * på två båglängders avstånd eller ännu närmare.” [10] och att versen “Han är den Förste och den Siste; Han är den Uppenbare och den Dolde” [11] är närvarande hos honom. Liknande förståelse kan fås från Imam Alis ord då han sa: “Jag har inte sett någonting utan att jag har sett Gud före det, efter det och med det” [12]. Kanske är det även möjligt att idéen att “Jag:et” varierar beroende på position kan erhållas från verserna:

Innehållet i verserna om profeterna Johannes och Jesus (frid vare med dem) är liknande, men skillnaden är att profeten Jesus talar och hälsar på sig själv, möjligen eftersom han tillhör ulu al-azm profeterna (“de stora profeterna”). Ifall detta perspektiv - att variation i position ger variation i syftande - har en verklighet, kan man förstå att då Imam al-Baqir (frid vare med honom) frågas om han tillhör de lärda eller de okunniga bland muslimerna, svarar med att han inte tillhör de okunniga [15]. Detta svar tyder på att han avsiktligt vill visa sin höga position och att okunnighet är långt ifrån honom (pga hans närhet till Gud) - om han hade sagt att han tillhörde de lärda så hade det kunnat förekomma okunnighet hos honom - och att det inte är av ödmjukhet som Imamen svarar på detta sätt, vilket är i kontrast med den allmänna uppfattningen. Imamerna (frid vare med dem) strävar efter att tydligt visa för människor att de är Guds mest fullkomliga skapelser och att inget spår av okunskap eller förnedring kan knytas med dem. Imam Hussein (frid vare med honom) säger i duaa Arafah “och låt mig se mig själv ödmjuk och låt mig vara stor i människors ögon” [16] och i åkallan efter att ha besökt Imam Ali “och gör oss stora inför dig och ödmjuka inom oss” [17]. Utöver det, Imamerna (frid vare med dem) vill inte att något som kan uppfattas som förnedring ska närma sig deras anhängare. Abdullah bin Khalid al-Kanani rapporterar: “Imam Musa al-Kadhim mötte mig och jag höll i en fisk (med min hand). Han sa: ‘Kasta bort den, för jag avskyr att en hederlig man bär på något billigt’, sedan sa han: ‘Ni [shiamuslimer] har många fiender och era motståndare är många, därför bör ni pryda er för dem så mycket ni kan’. ” [18]. 

Så var finner man ödmjukheten? Imam al-Sadiq (frid vare med honom) har sagt: “Grunden till ödmjukhet är inför Guds majestät, Hans värdighet och storhet; det finns ingen dyrkan som Han accepterar och är nöjd med förutom genom ödmjukhet. Endast de nära Honom känner till den verkliga betydelsen av ödmjukhet” [19]. Därmed rapporteras det att Imam Hussain (frid vare med honom) har sagt: “Så här är jag, O min Gud, inför Dig [mellan Dina händer] O Herre förödmjukad, förnedrad, hjälplös, undergiven…” [16], “O min Gud, för den vars goda gärningar är orättfärdiga; hur kan då hans bristande gärningar inte vara annat än orättfärdiga!” [16] och “O min Gud, jag är den okunniga i min kunskap, hur kan jag då inte vara okunnig i min okunnighet!?” [16]. Och Imam Ali (frid vare med honom) har sagt: “O min Herre; ser du att jag inte har kommit till Dig annat än genom hoppets direktiv?” [20]. Liknande fraser hittar man i Imam al-Sajjads åkallan och i åkallan som man läser under månaden Ramadan. Det som grenar till ödmjukheten inför Gud är ödmjukhet gentemot de troende “visa hänsyn mot de troende och ge dem din kärleksfulla omtanke” [21] och även gentemot föräldrarna “Och sänk ödmjukt [ömhetens] vinge över dem” [22].

التواضع

"أنا الذي سهرت وتعبت، أنا الذي درست واشتغلت، أنا الذي… وأنا الذي…"، عبارات ترد على ألسن الكثير من الناس فما هو الباعث لهذه الكلمات؟ قد يراد من هذه العبارات قول بأني استحق الخير بسبب تعبي أو ما شابه، وربما يراد إبراز المحاسن أو طلب المحبوبيّة في قلوب الناس - أي الرياء - أو قد يكون ناشىء من العجب أو التكبر، وهذا مستفاد من الآيات ⸨قالَ إِنَّما أُوتِيتُهُ عَلى‏ عِلْمٍ عِنْدِي⸩ [1]، ⸨وَ نادى‏ فِرْعَوْنُ فِي قَوْمِهِ قالَ يا قَوْمِ أَلَيْسَ لِي مُلْكُ مِصْرَ وَ هذِهِ الْأَنْهارُ تَجْرِي مِنْ تَحْتِي أَفَلا تُبْصِرُونَ * أَمْ أَنَا خَيْرٌ مِنْ هذَا الَّذِي هُوَ مَهِينٌ وَ لا يَكادُ يُبِينُ⸩ [2]، ⸨قالَ ما مَنَعَكَ أَلاَّ تَسْجُدَ إِذْ أَمَرْتُكَ قالَ أَنَا خَيْرٌ مِنْهُ خَلَقْتَنِي مِنْ نارٍ وَ خَلَقْتَهُ مِنْ طِينٍ⸩ [3]. ولكن نجد في عدة آيات عن الأنبياء وفي كلمات الأئمة عليهم السلام بأنهم يقولون "أنا" في صدد بيان محاسنهم أو إظهار ما هم واقفون عليه، منها قول النبي يعقوب عليه السلام ⸨أَلَمْ أَقُلْ لَكُمْ إِنِّي أَعْلَمُ مِنَ اللَّـهِ ما لا تَعْلَمُون⸩ [4]، وقول النبي يوسف عليه السلام ⸨قالَ اجْعَلْنِي عَلى‏ خَزائِنِ الْأَرْضِ إِنِّي حَفِيظٌ عَلِيمٌ⸩ [5]، وقول الإمام الباقر عليه السلام ⸨بنا عبد الله، وبنا عرف الله، وبنا وحد الله تبارك وتعالى، ومحمد حجاب الله تبارك وتعالى⸩ [6]، ويمكن بيان هذه الكلمات استنادا إلى الآية ⸨وَأَمَّا بِنِعْمَةِ رَبِّكَ فَحَدِّثْ⸩ [7]، وذكر أن العبارة "أعوذ بالله من كلمة أنا" قالها معاوية كرد على خطب أمير المؤمنين عليه السلام. 

ولعل الإشارة إلى ال"أنا" يختلف باختلاف مقام الشخص، فعندما يقول النبي صلى الله عليه وآله "أنا" فهو متوجه إلى الله عز وجل - ⸨قُلْ لا أَمْلِكُ لِنَفْسِي نَفْعاً وَ لا ضَرًّا إِلاَّ ما شاءَ اللَّهُ⸩ [8] - وقد يقتبس ذلك من الآية ⸨فَلَمْ تَقْتُلُوهُمْ وَ لكِنَّ اللَّهَ قَتَلَهُمْ وَ ما رَمَيْتَ إِذْ رَمَيْتَ وَ لكِنَّ اللَّهَ رَمى‏⸩ [9]، فقد أخبرت الآية بأن النبي رمى ب⸨إِذْ رَمَيْتَ⸩ ولم تقل أن الذين معه قَتلوا، ويمكن توضيح ذلك بأن النبي صلى الله عليه وآله ⸨دَنا فَتَدَلَّى * فَكانَ قابَ قَوْسَيْنِ أَوْ أَدْنى‏⸩ [01] وأن الآية ⸨هُوَ الْأَوَّلُ وَ الْآخِرُ وَ الظَّاهِرُ وَ الْباطِنُ⸩ [11] حاضرة عنده، من قبيل قول أمير المؤمنين عليه السلام ⸨ما رأيت شيئا إلا ورأيت الله قبله، وبعده ومعه⸩ [21]. ومن المحتمل أن يستفاد هذا - أن "الأنا" يختلف باختلاف المقام - من الآيات:

فمضمون الآيات عن النبي يحيى وعيسى عليهما السلام متقاربة ولكن الفرق هو أن النبي عيسى عليه السلام يتكلم ويسلم على نفسه، وذلك لأنه من أنبياء أولي العزم. لو تم هذا الطرح، فمن الممكن فهم أن الإمام عليه السلام عندما يُسأل إذا هو من علماء المسلمين أو من جهالهم فيجيب أنه ليس من جهالهم [51]، فهو بقصد بيان مقامه العالي وأنه لا يخالطه جهل - فلو قال أنه من علمائهم فمن الممكن أن يخالطه جهل - وليس من باب التواضع كما تصوره البعض. فالأئمة عليهم السلام يحرصون على أن يبينوا للناس أنهم أعظم خلق الله عز وجل وأن لا يُشم منهم رائحة الذل، فالامام عليه السلام يقول في دعائه ⸨وَفِي نَفْسِي فَذَلِّلْنِي وَفِي أَعْيُنِ النَّاسِ فَعَظِّمْنِي⸩ [61] وفي الدعاء بعد زيارة أمير المؤمنين عليه السلام ⸨وَاجْعَلْنا غُظَماءَ عِنْدَكَ، وَأَذِلَّةً في أَنْفُسِنَا⸩ [71]، بل أكثر من ذلك! فهم عليهم السلام يريدون أن لا يقترب من شيعتهم ما يحتمل أن يكون ذلا، فعن عبد الله بن خالد الكناني: ⸨استقبلني أبو الحسن موسى بن جعفر عليه السلام وقد علقت سمكة بيدي قال: اقذفها إني لأكره للرجل السري أن يحمل الشئ الدني بنفسه ثم قال: إنكم قوم أعداؤكم كثير، عاداكم الخلق يا معشر الشيعة، فتزينوا لهم ما قدرتم عليه⸩ [81]. 

فأين إذن التواضع؟ عن الإمام الصادق عليه السلام قال :⸨وأصل التواضع من جلال الله وهيبته وعظمته، وليس لله عز وجل عبادة يقبلها ويرضاها إلا وبابها التواضع، ولا يعرف ما في معنى حقيقة التواضع إلا المقربون المستقلين بوحدانيته⸩ [91]، ولهذا يصدر من الأئمة عبارات ك⸨إِلهِي مَنْ كانَتْ مَحاسِنُهُ مَسَاوِيَ فَكَيْفَ لا تَكُونُ مَساوِؤُهُ مَساوِيَ⸩ [61] و ⸨إلهي أنا الجاهل في علمي فكيف لا أكون جهولا في جهلي!؟⸩ [61]، ⸨اِلـهي اَتَراني ما اَتَيْتُكَ إلاّ مِنْ حَيْثُ الآمالِ⸩ [02]، ⸨أنَا صاحِبُ الدَّواهِي العُظمى⸩، ⸨إنَّكَ تَدعوني فَأُوَلّي عَنكَ وَتَتَحَبَّبُ إلَيَّ فَأتَبَغَّضُ إلَيكَ وَتَتَوَدَّدُ إلَيَّ فَلا أقبَلُ مِنكَ كَأنَّ ليَ التَّطَوُّلَ عَلَيكَ...⸩ ومن التواضع لله يتفرع التواضع للمؤمنين ⸨اخْفِضْ جَناحَكَ لِلْمُؤْمِنِينَ⸩ [12] وأيضا للوالدين ⸨وَ اخْفِضْ لَهُما جَناحَ الذُّلِّ مِنَ الرَّحْمَةِ⸩ [22].

Källor

[1] Koranen 28:78

[2] Koranen 43:51 

[3] Koranen 7:12

[4] Koranen 12:96

[5] Koranen 12:45 

[6] Al-Kafi, vol. 1, s. 145

[7] Koranen 93:11 

[8] Koranen 7:188 

[9] Koranen 8:17

[10] Koranen 53:8-9

[11] Koranen 57:3 

[12] Bihar al-Anwar, vol. 70, s. 22

[13] Koranen 19:13-15 

[14] Koranen 19:29-33 

[15] Bihar al-Anwar, vol. 10, s. 150

[16] Duaa Arafah

[17] Åkallan som läses efter att ha besökt Imam Ali (frid vare med honom) 

[18] Bihar al-Anwar, vol. 71, s. 178

[19] Bihar al-Anwar, vol. 72, s. 121

[20] Duaa al-Sabah

[21] Koranen 15:88 

[22] Koranen 17:24